ispacex

Русский · English


Kashmir Shaivism · Śivastotrāvalī · Glossary of terms · Site search · This part at the source

Hymn 16 — Pāśān-udbhedanāma ṣoḍaśaṁ stotram

← Hymn 15 — Bhaktistotranāma pañcadaśaṁ stotram · Hymn 17 — Divyakrīḍābahumānanāma saptadaśaṁ stotram →

न किञ्चिदेव लोकानां भवदावरणं प्रति।
Na kiñcideva lokānāṁ bhavadāvaraṇaṁ prati|
न किञ्चिदेव भक्तानां भवदावरणं प्रति॥१६.१॥
Na kiñcideva bhaktānāṁ bhavadāvaraṇaṁ prati||16.1||

For the world (lokānām) there is nothing (na kiñcid eva), that would become a cover for You (bhavat-āvaraṇam prati). For the devotees (bhaktānām) there is nothing (na kiñcid eva), that would become a cover for You (bhavat-āvaraṇam prati) — both lines in the original coincide word for word, except the first: the difference is only in whom it concerns — ||16.1||


अप्युपायक्रमप्राप्यः सङ्कुलोऽपि विशेषणैः।
Apyupāyakramaprāpyaḥ saṅkulo'pi viśeṣaṇaiḥ|
भक्तिभाजां भवानात्मा सकृच्छुद्धोऽवभासते॥१६.२॥
Bhaktibhājāṁ bhavānātmā sakṛcchuddho'vabhāsate||16.2||

Though (api) You are attainable (prāpyaḥ) through a sequence of means (upāya-krama), though (api) and obstructed (saṅkulaḥ) by definitions (viśeṣaṇaiḥ), — to those who partake of devotion (bhakti-bhājām), You (bhavān), their self (ātmā), appear (avabhāsate) at once (sakṛt) pure (śuddhaḥ)||16.2||


जयन्तोऽपि हसन्त्येते जिता अपि हसन्ति च।
Jayanto'pi hasantyete jitā api hasanti ca|
भवद्भक्तिसुधापानमत्ताः केऽप्येव ये प्रभो॥१६.३॥
Bhavadbhaktisudhāpānamattāḥ ke'pyeva ye prabho||16.3||

O Lord (prabho), these (ete) — whoever (ke api eva) they (ye) may be — are intoxicated by drinking the nectar of devotion to Thee (bhavat-bhakti-sudhā-pāna-mattāḥ): conquering (jayantaḥ api), they laugh (hasanti), and (ca) conquered (jitāḥ api), they laugh (hasanti)||16.3||


शुष्ककं मैव सिद्धेय मैव मुच्येय वापि तु।
Śuṣkakaṁ maiva siddheya maiva mucyeya vāpi tu|
स्वादिष्ठपरकाष्टाप्तत्वद्भक्तिरसनिर्भरः॥१६.४॥
Svādiṣṭhaparakāṣṭāptatvadbhaktirasanirbharaḥ||16.4||

May I not become (mā eva… siddheya) perfect in a dry manner (śuṣkakam), nor (vā api) indeed (mā eva) be liberated (mucyeya), — but (tu) may I be filled with the juice of devotion to You, having reached the sweetest highest limit (svādiṣṭha-para-kāṣṭhā-āpta-tvat-bhakti-rasa-nirbharaḥ)||16.4||


यथैवज्ञातपूर्वोऽयं भवद्भक्तिरसो मम।
Yathaivajñātapūrvo'yaṁ bhavadbhaktiraso mama|
घटितस्तद्वदीशान स एव परिपुष्यतु॥१६.५॥
Ghaṭitastadvadīśāna sa eva paripuṣyatu||16.5||

The Lord (īśāna), as (yathā eva) has formed (ghaṭitaḥ) in me (mama) this (ayam) juice of devotion to You (bhavat-bhakti-rasaḥ), previously unknown (ajñāta-pūrvaḥ), — likewise (tad-vat) may it (saḥ eva) also grow (paripuṣyatu)||16.5||


सत्येन भगवन्नान्यः प्रार्थनाप्रसरोऽस्ति मे।
Satyena bhagavannānyaḥ prārthanāprasaro'sti me|
केवलं स तथा कोऽपि भक्त्यावेशोऽस्तु मे सदा॥१६.६॥
Kevalaṁ sa tathā ko'pi bhaktyāveśo'stu me sadā||16.6||

O Lord (bhagavan), in truth (satyena) I have no (na asti me) other (anyaḥ) scope for requests (prārthanā-prasaraḥ). Only (kevalam) let there be (astu) for me (me) always (sadā) that (saḥ) certain (kaḥ api) such (tathā) entrance into devotion (bhakti-āveśaḥ)||16.6||


भक्तिक्षीवोऽपि कुप्येयं भवायानुशयीय च।
Bhaktikṣīvo'pi kupyeyaṁ bhavāyānuśayīya ca|
तथा हसेयं उद्यां च रटेयं च शिवेत्यलम्॥१६.७॥
Tathā haseyaṁ udyāṁ ca raṭeyaṁ ca śivetyalam||16.7||

Drunk with devotion (bhakti-kṣīvaḥ), may I rage (kupyeyam), and (ca) may I repent (anuśayīya) of existence (bhavāya), and likewise (tathā) may I laugh (haseyam), and (ca) may I rise (udyām), and (ca) may I shout (raṭeyam) to my fill (alam): “Śiva!” (śiva iti)||16.7||


विषमस्थोऽपि स्वस्थोऽपि रुदन्नपि हसन्नपि।
Viṣamastho'pi svastho'pi rudannapi hasannapi|
गम्भीरोऽपि विचित्तोऽपि भवेयं भक्तितः प्रभो॥१६.८॥
Gambhīro'pi vicitto'pi bhaveyaṁ bhaktitaḥ prabho||16.8||

O Lord (prabho), may I be (bhaveyam) through devotion (bhaktitaḥ)both in distress (viṣama-sthaḥ api), and at peace with myself (svasthaḥ api), and weeping (rudan api), and laughing (hasan api), and profound (gambhīraḥ api), and out of my mind (vicittaḥ api)||16.8||


भक्तानां नास्ति संवेद्यं त्वदन्तर्यदि वा बहिः।
Bhaktānāṁ nāsti saṁvedyaṁ tvadantaryadi vā bahiḥ|
चिद्धर्मा यत्र न भवान्निर्विकल्पः स्थितः स्वयम्॥१६.९॥
Ciddharmā yatra na bhavānnirvikalpaḥ sthitaḥ svayam||16.9||

For the devotees (bhaktānām) there is no (na asti) knowable (saṁvedyam)neither (yadi vā) within You (tvat-antaḥ), nor () outside (bahiḥ), — such that where (yatra) You Yourself (bhavān… svayam), whose law is Consciousness (cit-dharmā), would not (na) stand (sthitaḥ) without discriminating thought (nirvikalpaḥ)||16.9||


भक्ता निन्दानुकरेऽपि तवामृतकणैरिव।
Bhaktā nindānukare'pi tavāmṛtakaṇairiva|
हृष्यन्त्येवान्तराविद्धास्तीक्ष्णरोमाञ्चसूचिभिः॥१६.१०॥
Hṛṣyantyevāntarāviddhāstīkṣṇaromāñcasūcibhiḥ||16.10||

The devotees (bhaktāḥ), pierced from within (antar-āviddhāḥ) by the sharp needles of bristling bodily hairs (tīkṣṇa-romāñca-sūcibhiḥ), rejoice (hṛṣyanti eva) and (api) when in their presence the reviling of You is mimicked (tava nindā-anukare)as if (iva) by drops of nectar (amṛta-kaṇaiḥ)||16.10||


दुःखापि वेदना भक्तिमतां भोगाय कल्पते।
Duḥkhāpi vedanā bhaktimatāṁ bhogāya kalpate|
येषां सुधार्द्रा सर्वैव संवित्त्वच्चन्द्रिकामयी॥१६.११॥
Yeṣāṁ sudhārdrā sarvaiva saṁvittvaccandrikāmayī||16.11||

And (api) bitter (duḥkhā) sensation (vedanā) goes (kalpate) into enjoyment (bhogāya) for those devotees (bhakti-matām), in whom (yeṣām) all (sarvā eva) consciousness (saṁvid), moist with nectar (sudhā-ārdrā), consists of Your moonlight (tvat-candrikā-mayī)||16.11||


यत्र तत्रोपरुद्धानां भक्तानां बहिरन्तरे।
Yatra tatroparuddhānāṁ bhaktānāṁ bahirantare|
निर्व्याजं त्वद्वपुःस्पर्शरसास्वादसुखं समम्॥१६.१२॥
Nirvyājaṁ tvadvapuḥsparśarasāsvādasukhaṁ samam||16.12||

Among the devotees (bhaktānām), wherever they may be locked away (yatra tatra uparuddhānām), outside (bahiḥ) and inside (antare)exactly (samam) and without forgery (nirvyājam) happiness of relishing the juice of touching Your body (tvat-vapuḥ-sparśa-rasa-āsvāda-sukham)||16.12||


तवेश भक्तेरर्चायां दैन्यांशं द्वयसंश्रयम्।
Taveśa bhakterarcāyāṁ dainyāṁśaṁ dvayasaṁśrayam|
विलुप्यास्वादयन्त्येके वपुरच्छं सुधामयम्॥१६.१३॥
Vilupyāsvādayantyeke vapuracchaṁ sudhāmayam||16.13||

The Lord (īśa), others (eke), having erased (vilupya) in worship (arcāyām) of Yours (tava) of devotion (bhakteḥ) a share of humiliation (dainya-aṁśam), that rests on duality (dvaya-saṁśrayam), they taste (āsvādayanti) the transparent (accham) body (vapuḥ), consisting of nectar (sudhā-mayam)||16.13||


भ्रान्तास्तीर्थदृशो भिन्ना भ्रान्तेरेव हि भिन्नता।
Bhrāntāstīrthadṛśo bhinnā bhrāntereva hi bhinnatā|
निष्प्रतिद्वन्द्वि वस्त्वेकं भक्तानां त्वं तु राजसे॥१६.१४॥
Niṣpratidvandvi vastvekaṁ bhaktānāṁ tvaṁ tu rājase||16.14||

The lost (bhrāntāḥ)those who see the holy fords (tīrtha-dṛśaḥ) as different (bhinnāḥ): for (hi) difference (bhinnatā)only (eva) from delusion (bhrānteḥ). But (tu) Thou (tvam) for the devotees (bhaktānām) shinest (rājase) as the one (ekam) thing (vastu), which has no rival (niṣpratidvandvi)||16.14||


मानावमानरागादिनिष्पाकविमलं मनः।
Mānāvamānarāgādiniṣpākavimalaṁ manaḥ|
यस्यासौ भक्तिमाम्ँल्लोकतुल्यशीलः कथं भवेत्॥१६.१५॥
Yasyāsau bhaktimām̐llokatulyaśīlaḥ kathaṁ bhavet||16.15||

Whose (yasya) mind (manaḥ) is pure from the digestion of honor, dishonor, passion, and so forth (māna-avamāna-rāga-ādi-niṣpāka-vimalam), — how (katham) this (asau) devotee (bhaktimān) would be (bhavet) of one disposition with the world (loka-tulya-śīlaḥ)?||16.15||


रागद्वेषन्धकारोऽपि येषां भक्तित्विषा जितः।
Rāgadveṣandhakāro'pi yeṣāṁ bhaktitviṣā jitaḥ|
तेषां महीयसामग्रे कतमे ज्ञानशालिनः॥१६.१६॥
Teṣāṁ mahīyasāmagre katame jñānaśālinaḥ||16.16||

Those for whom (yeṣām) even (api) the darkness of passion and hatred (rāga-dveṣa-andhakāraḥ) is conquered (jitaḥ) by the radiance of devotion (bhakti-tviṣā), — before (agre) those (teṣām) greatest (mahīyasām) which (katame) the wise (jñāna-śālinaḥ)?||16.16||


यस्य भक्तिसुधास्नानपानादिविधिसाधनम्।
Yasya bhaktisudhāsnānapānādividhisādhanam|
तस्य प्रारब्धमध्यान्तदशासूच्चैः सुखासिका॥१६.१७॥
Tasya prārabdhamadhyāntadaśāsūccaiḥ sukhāsikā||16.17||

For whom (yasya) the means of accomplishment — bathing, drinking, and so on in the nectar of devotion (bhakti-sudhā-snāna-pāna-ādi-vidhi-sādhanam), — for him (tasya) high (uccaiḥ) sits happiness (sukha-āsikā) at the beginning, in the middle, and at the end (prārabdha-madhya-anta-daśāsu)||16.17||


कीर्त्यश्चिन्तापदं मृग्यः पूज्यो येन त्वमेव तत्।
Kīrtyaścintāpadaṁ mṛgyaḥ pūjyo yena tvameva tat|
भवद्भक्तिमतां श्लाघ्या लोकयात्रा भवन्मयी॥१६.१८॥
Bhavadbhaktimatāṁ ślāghyā lokayātrā bhavanmayī||16.18||

Rasa (yena) Thou alone (tvameva)the one to be praised (kīrtyaḥ), the object of thought (cintā-padam), whom to seek (mṛgyaḥ) and to revere (pūjyaḥ), — that (tat) for those devoted to Thee (bhavat-bhakti-matām) the very worldly path (loka-yātrā) is praiseworthy (ślāghyā) and consists of Thee (bhavat-mayī)||16.18||


मुक्तिसञ्ज्ञा विपक्वाया भक्तेरेव त्वयि प्रभो।
Muktisañjñā vipakvāyā bhaktereva tvayi prabho|
तस्यामाद्यदशारूढा मुक्तकल्पा वयं ततः॥१६.१९॥
Tasyāmādyadaśārūḍhā muktakalpā vayaṁ tataḥ||16.19||

The Lord (prabho), the name “liberation” (mukti-sañjñā)of the matured (vipakvāyāḥ) devotion (bhakteḥ) You (tvayi). And since we (vayam) rose (ārūḍhāḥ) her (tasyām) first stage (ādya-daśā), — then (tataḥ) we (vayam) almost liberated (mukta-kalpāḥ)||16.19||


दुःखागमोऽपि भूयान्मे त्वद्भक्तिभरितात्मनः।
Duḥkhāgamo'pi bhūyānme tvadbhaktibharitātmanaḥ|
त्वत्पराची विभो मा भूदपि सौख्यपरम्परा॥१६.२०॥
Tvatparācī vibho mā bhūdapi saukhyaparamparā||16.20||

May there be (bhūyāt) for me (me), whose self is filled with devotion to Thee (tvat-bhakti-bharita-ātmanaḥ), and also (api) much (bhūyān) the coming of sorrow (duḥkha-āgamaḥ); but (api) let there not be (mā bhūt), All-pervading One (vibho), let there be a succession of happiness (saukhya-paramparā), turned away from Thee (tvat-parācī)||16.20||


त्वं भक्त्या प्रीयसे भक्तिः प्रीते त्वयि च नाथ यत्।
Tvaṁ bhaktyā prīyase bhaktiḥ prīte tvayi ca nātha yat|
तदन्योन्याश्रयं युक्तं यथा वेत्थ त्वमेव तत्॥१६.२१॥
Tadanyonyāśrayaṁ yuktaṁ yathā vettha tvameva tat||16.21||

O Lord (nātha), Thou (tvam) rejoicest (prīyase) in devotion (bhaktyā), and (ca) devotion (bhaktiḥ)when Thou (tvayi) art pleased (prīte). That (tat), which (yat) is mutual dependence (anyonya-āśrayam), is fitting (yuktam) so (tat), as (yathā) Thou knowest (vettha) Thou alone (tvameva)||16.21||


साकारो वा निराकरो वान्तर्वा बहिरेव वा।
Sākāro vā nirākaro vāntarvā bahireva vā|
भक्तिमत्तात्मनां नाथ सर्वथासि सुधामयः॥१६.२२॥
Bhaktimattātmanāṁ nātha sarvathāsi sudhāmayaḥ||16.22||

Lord (nātha), with form (sākāraḥ) or (), without form (nirākāraḥ) or (), inside (antaḥ) or (), outside (bahiḥ) or (eva vā), — for those whose selves are full of devotion (bhaktimat-tā-ātmanām), You (asi) in all respects (sarvathā) consist of nectar (sudhā-mayaḥ)||16.22||


अस्मिन्नेव जगत्यन्तर्भवद्भक्तिमतः प्रति।
Asminneva jagatyantarbhavadbhaktimataḥ prati|
हर्षप्रकाशनफलमन्यदेव जगत्स्थितम्॥१६.२३॥
Harṣaprakāśanaphalamanyadeva jagatsthitam||16.23||

For one who is devoted to You (bhavat-bhakti-mataḥ prati), within (antaḥ) this very (asmin eva) world (jagati) stands (sthitam) a completely different (anyadeva) world (jagat), whose fruit is to manifest joy (harṣa-prakāśana-phalam)||16.23||


गुह्ये भक्तिः परे भक्तिर्भक्तिर्विश्वमहेश्वरे।
Guhye bhaktiḥ pare bhaktirbhaktirviśvamaheśvare|
त्वयि शम्भौ शिवे देव भक्तिर्नाम किमप्यहो॥१६.२४॥
Tvayi śambhau śive deva bhaktirnāma kimapyaho||16.24||

God (deva), devotion (bhaktiḥ)to the secret (guhye), devotion (bhaktiḥ)to the highest (pare), devotion (bhaktiḥ)to the Great Lord of the universe (viśva-mahā-īśvare), devotion (bhaktiḥ)to You (tvayi), Śambhu (śambhau), Śiva (śive)! O (aho), “devotion” (bhaktiḥ nāma)this is something inexpressible (kimapi)||16.24||


भक्तिर्भक्तिः परे भक्तिर्भक्तिर्नाम समुत्कटा।
Bhaktirbhaktiḥ pare bhaktirbhaktirnāma samutkaṭā|
तारं विरौमि यत्तीव्रा भक्तिर्मेऽस्तु परं त्वयि॥१६.२५॥
Tāraṁ viraumi yattīvrā bhaktirme'stu paraṁ tvayi||16.25||

Devotion (bhaktiḥ), devotion (bhaktiḥ), devotion (bhaktiḥ)to the Supreme (pare), devotion (bhaktiḥ), by itself (nāma) fierce (samutkaṭā)! Therefore (yat) I cry out (viraumi) at the top of my voice (tāram): let there be (astu) for me (me) toward You (tvayi) intense (tīvrā) devotion (bhaktiḥ)and only that (param)||16.25||


यतोऽस्मि सर्वशोभानां प्रसवावनिरीश तत्।
Yato'smi sarvaśobhānāṁ prasavāvanirīśa tat|
त्वयि लग्नमनर्घं स्याद्रत्नं वा यदि वा तृणम्॥१६.२६॥
Tvayi lagnamanarghaṁ syādratnaṁ vā yadi vā tṛṇam||16.26||

The Lord (īśa), since (yataḥ) I (asmi)the soil that gives birth to all beauties (sarva-śobhānām prasava-avaniḥ), that (tat) which clings (lagnam) to Thee (tvayi) will become (syāt) priceless (anargham)whether a gem (ratnam) or (), a blade of grass (tṛṇam) or (yadi vā)||16.26||


आवेदकादा च वेद्याद्येषां संवेदनाध्वनि।
Āvedakādā ca vedyādyeṣāṁ saṁvedanādhvani|
भवता न वियोगोऽस्ति ते जयन्ति भवज्जुषः॥१६.२७॥
Bhavatā na viyogo'sti te jayanti bhavajjuṣaḥ||16.27||

Let them triumph (jayanti) those (te), who are devoted to Thee (bhavat-juṣaḥ), for whom (yeṣām) on the path of consciousness (saṁvedana-adhvani)from the knower (āvedakāt) and (ca) to the knowable (ā… vedyāt) — there is no (na asti) separation (viyogaḥ) from Thee (bhavatā)||16.27||


संसारसदसो बाह्ये कैश्चित्त्वं परिरभ्यसे।
Saṁsārasadaso bāhye kaiścittvaṁ parirabhyase|
स्वामिन्परैस्तु तत्रैव ताम्यद्भिस्त्यक्तयन्त्रणैः॥१६.२८॥
Svāminparaistu tatraiva tāmyadbhistyaktayantraṇaiḥ||16.28||

The Lord (svāmin), some (kaiścid) embrace (parirabhyase) Thee (tvam) outside (bāhye) the assembly of the cycle (saṁsāra-sadasaḥ), but (tu) others (paraiḥ) — in that very place (tatra eva), languishing (tāmyadbhiḥ) and having cast off the rein (tyakta-yantraṇaiḥ)||16.28||


पानाशनप्रसाधनसम्भुक्तसमस्तविश्वया शिवया।
Pānāśanaprasādhanasambhuktasamastaviśvayā śivayā|
प्रलयोत्सवसरभसया दृढमुपगूढं शिवं वन्दे॥१६.२९॥
Pralayotsavasarabhasayā dṛḍhamupagūḍhaṁ śivaṁ vande||16.29||

I praise (vande) Śiva (śivam), firmly (dṛḍham) embraced (upagūḍham) Śivā (śivayā), who in the swift rapture of dissolution (pralaya-utsava-sarabhasayā) drank and devoured the entire universe instead of drink, food, and adornment (pāna-aśana-prasādhana-sambhukta-samasta-viśvayā)||16.29||


परमेश्वरता जयत्यपूर्वा तव विश्वेश यदीशितव्यशून्या।
Parameśvaratā jayatyapūrvā tava viśveśa yadīśitavyaśūnyā|
अपरापि तथैव ते ययेदं जगदाभाति यथा तथा न भाति॥१६.३०॥
Aparāpi tathaiva te yayedaṁ jagadābhāti yathā tathā na bhāti||16.30||

Lord of the universe (viśva-īśa), conquers (jayati) Your (tava) unprecedented (apūrvā) supreme lordship (parama-īśvara-tā)if (yat) it is empty of that over which to rule (īśitavya-śūnyā). And (api) another (aparā) Your (te)likewise (tathā eva) such that by it (yayā) this (idam) world (jagat) appears (ābhāti) so (yathā), as (tathā) it does not (na) appear (bhāti)||16.30||

← Hymn 15 — Bhaktistotranāma pañcadaśaṁ stotram · Hymn 17 — Divyakrīḍābahumānanāma saptadaśaṁ stotram →


Sanskrit (Devanāgarī and IAST) has been carried over unchanged from the website of Gabriel Pradīpaka: Hymn 16 — Pāśān-udbhedanāma ṣoḍaśaṁ stotram. Stanzas 16.1–16.30 have been translated directly from Sanskrit, for this website: there is no exposition at the source that could serve as a basis for them.