ispacex

Русский · English


Kashmir Shaivism · Śivastotrāvalī · Glossary of terms · Site search · This part at the source

Hymn 11 — Autsukyaviśvasitanāmaikādaśaṁ stotram

← Hymn 10 — Avicchedabhaṅgākhyaṁ daśamaṁ stotram · Hymn 12 — Rahasyanirdeśanāma dvādaśaṁ stotram →

जगदिदमथवा सुहृदो बन्धुजनो वा न भवति मम किमपि।
Jagadidamathavā suhṛdo bandhujano vā na bhavati mama kimapi|
त्वं पुनरेतत्सर्वं यदा तदा कोऽपरो मेऽस्तु॥११.१॥
Tvaṁ punaretatsarvaṁ yadā tadā ko'paro me'stu||11.1||

Neither (na) this (idam) world (jagat), nor (athavā) friends (suhṛdaḥ), nor () kin (bandhu-janaḥ) mean (bhavati) to me (mama) anything (kimapi). But (punaḥ) when (yadā) You (tvam)all this (etatsarvaṁ), — then (tadā) who (kaḥ) to me (me) else (aparaḥ) is needed (astu)?||11.1||


स्वामिन्महेश्वरस्त्वं साक्षात्सर्वं जगत्त्वमेवेति।
Svāminmaheśvarastvaṁ sākṣātsarvaṁ jagattvameveti|
वस्त्वेव सिद्धिमेत्विति याच्ञा तत्रापि याच्ञैव॥११.२॥
Vastveva siddhimetviti yācñā tatrāpi yācñaiva||11.2||

“Lord (svāmin), You are Maheśvara in person (sākṣāt maheśvaraḥ), You alone (tvameva)the whole (sarvam) world (jagat)”, — thus (iti). And the request (yācñā), that this very thing (vastveva) be fulfilled (siddhimetu), — and it (tatrāpi) is still the same request (yācñā eva)||11.2||


त्रिभुवनाधिपतित्वमपीह यत्तृणमिव प्रतिभाति भवज्जुषः।
Tribhuvanādhipatitvamapīha yattṛṇamiva pratibhāti bhavajjuṣaḥ|
किमिव तस्य फलं शुभकर्मणो भवति नाथ भवत्स्मरणादृते॥११.३॥
Kimiva tasya phalaṁ śubhakarmaṇo bhavati nātha bhavatsmaraṇādṛte||11.3||

Lord (nātha), if (yat) even (api) lordship over the three worlds (tri-bhuvana-adhipatitvam) seems (pratibhāti) here (iha) a blade of grass (tṛṇam iva) to one devoted to You (bhavat-juṣaḥ)then what (kimiva) fruit (phalam) is there (bhavati) for his (tasya) good deeds (śubha-karmaṇaḥ), except (ṛte) remembrance of You (bhavat-smaraṇāt)?||11.3||


येन नैव भवतोऽस्ति विभिन्नं किञ्चनापि जगतां प्रभवश्च।
Yena naiva bhavato'sti vibhinnaṁ kiñcanāpi jagatāṁ prabhavaśca|
त्वद्विजृम्भितमतोऽद्भुतकर्मस्वप्युदेति न तव स्तुतिबन्धः॥११.४॥
Tvadvijṛmbhitamato'dbhutakarmasvapyudeti na tava stutibandhaḥ||11.4||

Rasa (yena) of the separate (vibhinnam) from You (bhavataḥ) there is nothing (kiñcana api… na eva asti), and (ca) the birth of worlds (jagatām prabhavaḥ)Your unfolding (tvat-vijṛmbhitam), — therefore (ataḥ) and (api) upon Your wondrous deeds (adbhuta-karmasu) not (na) arises (udeti) to You (tava) a hymn of praise (stuti-bandhaḥ)||11.4||


त्वन्मयोऽस्मि भवदर्चननिष्ठः सर्वदाहमिति चाप्यविरामम्।
Tvanmayo'smi bhavadarcananiṣṭhaḥ sarvadāhamiti cāpyavirāmam|
भावयन्नपि विभो स्वरसेन स्वप्नगोऽपि न तथा किमिव स्याम्॥११.५॥
Bhāvayannapi vibho svarasena svapnago'pi na tathā kimiva syām||11.5||

“I (aham) am made of You (tvat-mayaḥ), I (asmi) always (sarvadā) am devoted to the worship of You (bhavat-arcana-niṣṭhaḥ)” — and (ca) though (api) I contemplate (bhāvayan) this (iti) without interruption (aviramam), — why then (kimiva), All-pervading One (vibho), am I not (na) such (tathā) by my own taste (sva-rasena), even (api) when going into sleep (svapna-gaḥ)?||11.5||


ये मनागपि भवच्चरणाब्जोद्भूतसौरभलवेन विमृष्टः।
Ye manāgapi bhavaccaraṇābjodbhūtasaurabhalavena vimṛṣṭaḥ|
तेषु विस्रमिव भवति समस्तं भोगजातममरैरपि मृग्यम्॥११.६॥
Teṣu visramiva bhavati samastaṁ bhogajātamamarairapi mṛgyam||11.6||

For those (teṣu), who (ye) even slightly (manāk api) are touched (vimṛṣṭaḥ) by a grain of fragrance rising from Your lotus-feet (bhavat-caraṇa-abja-udbhūta-saurabha-lavena), all (samastam) the multitude of pleasures (bhoga-jātam), which is sought (mṛgyam) even (api) by the immortals (amaraiḥ), becomes (bhavati) like (iva) raw meat (visram)||11.6||


हृदि ते न तु विद्यतेऽन्यदन्यद्वचने कर्मणि चान्यदेव शम्भो।
Hṛdi te na tu vidyate'nyadanyadvacane karmaṇi cānyadeva śambho|
परमार्थसतोऽप्य् अनुग्रहो वा यदि वा निग्रह एक एव कार्यः॥११.७॥
Paramārthasato'py anugraho vā yadi vā nigraha eka eva kāryaḥ||11.7||

Śambhu (śambho), in You (te) there is not(na tu) one thing (vidyate) in the heart (anyat), another (hṛdi) in speech (anyat) in the deed (vacane) and (ca) a third (anyadeva) in action (karmaṇi). Since You exist in the highest truth (parama-artha-sataḥ api), then one should do (kāryaḥ) but one thing alone (ekaḥ eva): grace (anugrahaḥ) or (vā yadi vā) punishment (nigrahaḥ)||11.7||


मूढोऽस्मि दुःखकलितोऽस्मि जरादिदोषभीतोऽस्मि शक्तिरहितोऽस्मि तवाश्रितोऽस्मि।
Mūḍho'smi duḥkhakalito'smi jarādidoṣabhīto'smi śaktirahito'smi tavāśrito'smi|
शम्भो तथा कलय शीघ्रमुपैमि येन सर्वोत्तमां धुरमपोज्झितदुःखमार्गः॥११.८॥
Śambho tathā kalaya śīghramupaimi yena sarvottamāṁ dhuramapojjhitaduḥkhamārgaḥ||11.8||

I (asmi) am foolish (mūḍhaḥ), I am tormented by grief (duḥkha-kalitaḥ), I am afraid (bhītaḥ) of old age and other afflictions (jarā-ādi-doṣa), I am powerless (śakti-rahitaḥ), I have taken refuge in You (tava āśritaḥ). Śambhu (śambho), make (kalaya) it so (tathā), that (yena) I may quickly (śīghram) take up (upaimi) the highest (sarva-uttamām) yoke (dhuram), having abandoned the path of sorrow (apojjhita-duḥkha-mārgaḥ)||11.8||


त्वत्कर्णदेशमधिशय्य महार्घभावमाक्रन्दितानि मम तुच्छतराणि यान्ति।
Tvatkarṇadeśamadhiśayya mahārghabhāvamākranditāni mama tucchatarāṇi yānti|
वंशान्तरालपतितानि जलैकदेशखण्डानि मौक्तिकमणित्वमिवोद्वहन्ति॥११.९॥
Vaṁśāntarālapatitāni jalaikadeśakhaṇḍāni mauktikamaṇitvamivodvahanti||11.9||

My (mama) cries (ākranditāni), the most insignificant (tuccha-tarāṇi), having lain down (adhiśayya) at Your ear (tvat-karṇa-deśam), become (yānti) most precious (mahā-argha-bhāvam)as (iva) drops of water (jala-eka-deśa-khaṇḍāni), fallen into the internode of bamboo (vaṁśa-antarāla-patitāni), acquire (udvahanti) the dignity of a pearl (mauktika-maṇitvam)||11.9||


किमिव च लभ्यते बत न तैरपि नाथ जनैः क्षणमपि कैतवादपि च ये तव नाम्नि रताः।
Kimiva ca labhyate bata na tairapi nātha janaiḥ kṣaṇamapi kaitavādapi ca ye tava nāmni ratāḥ|
शिशिरमयूखशेखर तथा कुरु येन मम क्षतमरणोऽणिमादिकमुपैमि यथा विभवम्॥११.१०॥
Śiśiramayūkhaśekhara tathā kuru yena mama kṣatamaraṇo'ṇimādikamupaimi yathā vibhavam||11.10||

Lord (nātha), ah (bata), what (kimiva) not (na) is attained (labhyate) and (api) those (te) people (janaiḥ), who (ye) even for a moment (kṣaṇam api) and (ca) even (api) feignedly (kaitavāt) are devoted (ratāḥ) to Your (tava) name (nāmni)? Wearing the cool-rayed one in his crown (śiśira-mayūkha-śekhara), make (kuru) so (tathā), that (yena) I, with death destroyed (kṣata-maraṇaḥ), may come (upaimi) to the wealth (vibhavam)aṇimā and other perfections (aṇimā-ādikam)||11.10||


शम्भो शर्व शशङ्कशेखर शिव त्र्यक्षाक्षमालाधर श्रीमन्नुग्रकपाललाञ्छन लसद्भीमत्रिशूलायुध।
Śambho śarva śaśaṅkaśekhara śiva tryakṣākṣamālādhara śrīmannugrakapālalāñchana lasadbhīmatriśūlāyudha|
कारुण्याम्बुनिधे त्रिलोकरचनाशीलोग्रशक्त्यात्मक श्रीकण्ठाशु विनाशयाशुभभरानाधत्स्वसिद्धिं पराम्॥११.११॥
Kāruṇyāmbunidhe trilokaracanāśīlograśaktyātmaka śrīkaṇṭhāśu vināśayāśubhabharānādhatsvasiddhiṁ parām||11.11||

Śambhu, Śarva, wearing the moon in his crown, Śiva, the Three-eyed, holding the rosary, the blessed one, marked with the terrible skull, with the shining fierce trident (śambho śarva śaśāṅka-śekhara śiva tri-akṣa akṣa-mālā-dhara śrīmat ugra-kapāla-lāñchana lasat-bhīma-triśūla-āyudha)! Ocean of mercy (kāruṇya-ambu-nidhe), consisting of the fierce Power, whose custom is to build the three worlds (tri-loka-racanā-śīla-ugra-śakti-ātmaka), Śrīkaṇṭha (śrīkaṇṭha)! Quickly (āśu) destroy (vināśaya) the burden of the inauspicious (aśubha-bharān) and grant (ādhatsva) the supreme (parām) perfection (siddhim)||11.11||


तत्किं नाथ भवेन्न यत्र भगवान्निर्मातृतामश्नुते भावः स्यात्किमु तस्य चेतनवतो नाशास्ति यं शङ्करः।
Tatkiṁ nātha bhavenna yatra bhagavānnirmātṛtāmaśnute bhāvaḥ syātkimu tasya cetanavato nāśāsti yaṁ śaṅkaraḥ|
इत्थं ते परमेश्वराक्षतमहाशक्तेः सदा संश्रितः संसारेऽत्र निरन्तराधिविधुरः क्लिश्याम्यहं केवलम्॥११.१२॥
Itthaṁ te parameśvarākṣatamahāśakteḥ sadā saṁśritaḥ saṁsāre'tra nirantarādhividhuraḥ kliśyāmyahaṁ kevalam||11.12||

O Lord, what (tatkiṁ) is (bhavet) that in which (yatra) the Lord (bhagavān) would not (na) attain (aśnute) creative power (nirmātṛtām)? And is there (kimu) an animate (cetanavataḥ) being (bhāvaḥ), whom (yam) would not (na) be (asti) with Śaṅkara (śaṅkaraḥ)? Thus (ittham), Supreme Lord (parama-īśvara), to Thee (te), whose great Power is unbroken (akṣata-mahā-śakteḥ), I always (sadā) cling (saṁśritaḥ), — but (kevalam) in this (atra) cycle (saṁsāre) I suffer (kliśyāmi) I (aham) with unceasing anguish (nirantara-ādhi-vidhuraḥ)||11.12||


यद्यप्यत्र वरप्रदोद्धततमाः पीडाजरामृत्यव एते वा क्षणमासतां बहुमतः शब्दादिरेवास्थिरः।
Yadyapyatra varapradoddhatatamāḥ pīḍājarāmṛtyava ete vā kṣaṇamāsatāṁ bahumataḥ śabdādirevāsthiraḥ|
तत्रापि स्पृहयामि सन्ततसुखाकाङ्क्षी चिरं स्थास्नवे भोगास्वादयुतत्वदङ्घ्रिकमलध्यानाग्र्य जीवातवे॥११.१३॥
Tatrāpi spṛhayāmi santatasukhākāṅkṣī ciraṁ sthāsnave bhogāsvādayutatvadaṅghrikamaladhyānāgrya jīvātave||11.13||

Let (yadi api) here (atra) pain, old age and death (pīḍā-jarā-mṛtyavaḥ)the most fierce of those who bestow gifts (vara-prada-uddhata-tamāḥ)these very ones (ete); or () let for a moment (kṣaṇam) remain (āsatām) highly valued (bahu-mataḥ) the impermanent (asthiraḥ) sound and so forth (śabda-ādiḥ eva). And yet (tatrāpi) I, longing for unbroken happiness (santata-sukha-ākāṅkṣī), for long (ciram) yearn (spṛhayāmi) for that which stands firm (sthāsnave)for that life (jīvātave), the first thing in which is the contemplation of Your lotus-feet together with the taste of pleasures — the stanza is obscure: the connection of the second half with the first admits another division too — (bhoga-āsvāda-yuta-tvat-aṅghri-kamala-dhyāna-agrya)||11.13||


हे नाथ प्रणतार्तिनाशनपटो श्रेयोनिधे धूर्जटे दुःखैकायतनस्य जन्ममरणत्रस्तस्य मे साम्प्रतम्।
He nātha praṇatārtināśanapaṭo śreyonidhe dhūrjaṭe duḥkhaikāyatanasya janmamaraṇatrastasya me sāmpratam|
तच्चेष्टस्व यथा मनोज्ञविषयास्वादप्रदा उत्तमा जीवन्नेव समश्नुवेऽहमचलाः सिद्धीस्त्वदर्चापरः॥११.१४॥
Tacceṣṭasva yathā manojñaviṣayāsvādapradā uttamā jīvanneva samaśnuve'hamacalāḥ siddhīstvadarcāparaḥ||11.14||

O Lord (he nātha), skilled in destroying the grief of those who have taken refuge (praṇata-ārti-nāśana-paṭo), treasury of good (śreyaḥ-nidhe), Dhūrjaṭi (dhūrjaṭe)! Now (sāmpratam) for me (me), the sole receptacle of grief (duḥkha-eka-āyatanasya), terrified by birth and death (janma-maraṇa-trastasya), — strive (ceṣṭasva) for that (tat), so that (yathā) I (aham), devoted to the worship of You (tvat-arcā-paraḥ), while still alive (jīvan eva) may attain (samaśnuve) the highest (uttamāḥ), unwavering (acalāḥ) perfections (siddhīḥ), granting the taste of objects dear to the heart (manojña-viṣaya-āsvāda-pradāḥ)||11.14||


नमो मोहमहाध्वान्तध्वंसनानन्यकर्मणे।
Namo mohamahādhvāntadhvaṁsanānanyakarmaṇe|
सर्वप्रकाशातिशयप्रकाशायेन्दुलक्ष्मणे॥११.१५॥
Sarvaprakāśātiśayaprakāśāyendulakṣmaṇe||11.15||

Homage (namaḥ) To Him whose sole task is to shatter the great darkness of delusion (moha-mahā-dhvānta-dhvaṁsana-ananya-karmaṇe), To the Light that surpasses all light (sarva-prakāśa-atiśaya-prakāśāya), marked with the moon (indu-lakṣmaṇe)||11.15||

← Hymn 10 — Avicchedabhaṅgākhyaṁ daśamaṁ stotram · Hymn 12 — Rahasyanirdeśanāma dvādaśaṁ stotram →


Sanskrit (Devanāgarī and IAST) has been carried over unchanged from the website of Gabriel Pradīpaka: Hymn 11 — Autsukyaviśvasitanāmaikādaśaṁ stotram. Stanzas 11.1–11.15 have been translated directly from the Sanskrit, for this website: there is no exposition available from the source that could serve as a basis for them.